INGEN HJÄLP AV POLISEN...

Ja, det är lika bra att erkänna med en gång; jag trodde att jag skulle ha stor nytta i vardagen när jag gift mig med en fd. kriminalkommisarie. Så är emellertid inte fallet. Skulle ha behövt lite ledtrådar just nu. Jag befinner mig mitt i ett stort mysterium. Ett par gardiner har försvunnit!!!

Ja, nu var det inte så att de hängde uppe. Då hade det ju varit ytterst märkligt och snarast att betrakta som en stöld. Nej, detta försvinnande är mycket mer sofistikerat än så. Gardinerna var - när de senast sågs - nytvättade. Jag vet att jag efter tvätt bestämde mig för att lägga dem "någonstans" inför nästa gång de skulle pryda köksfönstret.

Men nu är de alltså borta.

Ja, egentligen är de nog inte borta, det är bara min minnesbild av var jag lagt dem som är borta. Jag tycker ändå att min make - med den kunskap om brottsplatsundersökningar han ändå har kunde rycka ut till min undsättning. Istället tvingas jag irra omkring med den lätt hysteriska uppsyn den människa har som inte vet var hon lagt ett par gardiner.

Jag funderar naturligtvis på om detta kan vara en vanlig åkomma??? Eller är jag kanske ensam?

Vän av ordning funderar naturligtvis över om det kan finnas så många ställen att leta på. Jag kan svara direkt att jag inte tycker att det kan finnas fler. Jag har letat på alla de ställen där gardiner, ren tvätt eller ostruket placeras - men inga gardiner.

Jag befinner mig nu i det lätt maniska tillstånd då man letar på alla omöjliga ställen. Då talar vi inte om garderober, skåp eller hyllor - utan vi talar om när man söker under sänger, ovanpå garderober, i kartonger och lådor. Vad återstår egentligen? Kylskåp, bokhyllor och handväskor???

Kan verkligen maken komma undan med uttalanden av typen: "De är väl där Du lagt dem!"...??? Jag vill ha tröst, medömkan och helst av allt - min gardiner!

DÖRRKNACKNING PÅ GRYTA

Tommy Levinsson tillsammans med mig inför kvällens dörrknackning.

Efter att ha övergivit datorn drog jag iväg till valstugan och hälsade på folket där. Kändes lite onödigt att "bara stå där" - det fanns redan så många kloka partivänner som höll fanan högt på plats. Så jag gick vidare ner till vårt Valcenter nere på partiexpeditionen.

Där har man redan byggt upp en egen hemsida. Kolla in aktiviteterna här:

http://valcentra.wordpress.com/

Efter en stärkande kopp kaffe - och en välsmakande äppelkaka som den generösa Elisabeth Löf bistått med. Tog jag itu med ringandet. Det var jättetrevligt. Jag talade med alla möjliga trevliga kvinnor om det stundande valet. Det är underbart att höra så mycket fina tankar och funderingar det finns.

Jag undrar verkligen om människor är ointresserade av valet - eller om det bara är så enkelt som att "valet är ointresserat av dem..."???

Efter en snabb mellanlandning i bostaden bar det så iväg till Gryta för dörrknackning. Tommy Levinsson och jag gick tillsammans och talade med de boende om det förestående Europaparlamentsvalet. Vänliga och trevliga människor mötte vi hela tiden. Och många av den hade sedan bestämt sig för att rösta S. Roligt. Mer sådant gör man ju gärna.

DET HÄR MED TEKNIKEN...

Visst var det väl tänkt så att tekniken skulle vara till vår hjälp? Funderar över det när jag känner mig som en slav under uppkopplingar, överföringar och betydelsen av att vara "sladdlös".

Igår var det så äntligen dags för mig att sälla mig till gruppen riksdagsledamöter som fått uppdatera sig med en ny bärbar dator. Jag gillar teknik, och gärna ny teknik, men den "gamla" datorn hade blivit en kär och trogen vän som följt mig på otaliga resor och åkt med i alla typer av väskor. Via den har jag kommunicerat med vänner, formulerat olika politiska ståndpunkter samt kunnat presentera ideer och program via powerpoint.

Nu skulle den alltså lämnas bort. Och jag funderade skamset över om detta skulle innebära slutet för min vän. Var inte livstiden längre än så? Skulle den nu hamna på ett skrotupplag med uttjänta strykjärn och avbrända glödlampor? Var jag egentligen bara hård, cynisk och egoistisk?

När jag tidigt måndag morgon satte mig på tåget till Stockholm med trotjänaren i väskan så kände jag mig som djurägaren på väg till veterinären för att avliva densamma. Min längtan efter "det senaste" hade alltså fört mig till en punkt när jag inte ens drog mig för detta. Skammens rodnad fanns på mina kinder och jag undrade om övriga resenärer kunde avläsa något i mitt ansikte?

För att inte verka berörd tog jag förstrött fram datorn och började städa bland gamla mail. Det fanns en hel del av den varan kunde jag konstatera...

Efter att ha lämnat datorn på riksdagens IT-avdelning klarade jag av ett antal möten i både Stockholm och Västerås innan jag på kvällen for tillbaka till Stockholm för att hämta mitt nya kraftpaket. Den var så ren och fin, klassiskt svart utan några flottfläckar från nattmackor eller ringar efter "vakenhållande" kaffemuggar. Nu var den "min" och jag såg fram mot en spännande tid tillsammans.

Datorn brände i väskan när jag klarade av ett telefonmöte på kontoret innan jag tog ett sent tåg hem till Västerås. Det var då verkligheten kom ifatt mig...

Där på tåget skulle jag så för första gången arbeta med den nya datorn. Den gick igång så fint och alla bokstäver och bilder på skärmen såg mycket fräschare och bättre ut. Ända tills jag skulle koppla upp mig. Då tog det stopp med det vackra. Den fina datorn förvandlades till en stor dryg degklump - som definitivt inte var på min sida.

Då insåg jag fakta. Min dator var kapad. Av Norge! Via Telenor hade de nu tagit sig in i datorn också. Precis som att det inte var nog med att riksdagen upphandlat det norskägda företaget som mobiloperatör vilket fått till följd att det inte längre går att kommunicera på alla platser i Sverige. För egen del kan jag inte använda telefonen på större delen av sträckan mellan Västerås och Stockholm.

Nu gällde alltså detsamma med min dator. Där satt jag på tåget och kände att det inte bara var tåget som rörde sig utan även tiden - men datorn stod stilla! Inte blev det bättre när jag fick fast mark under fötterna och rusat hem till bostaden för att försöka hinna ifatt dagens förlorade arbetsinsats. Fram till kl. 00.30 kämpade jag på. Men ingenting hände. Eller rättare sagt det som hände skedde så sakta att det med största kanpphet ledde framåt.

Nu har jag ägnat förmiddagen åt att försöka få ordning på allt detta. Med stort stöd av de fantastiska medarbetarna på IT-avdelningen som med stort tålamod sökte alternativ.

Jag har i alla fall min egen teori om allt detta. Det är norrmännens forna lillebrorskomplex som tas ut på oss arma svenskar som allt eftersom hamnar i deras klor. Jag älskar vårt brödrafolk. Jag har ägnat 11 år åt arbete i Nordiska rådet och har till och med exporterat min älskade systerson dit, men...

Jag travesterar Caroline af Ugglas och säger. Snälla, snälla, snälla... släpp min dator fri!