DET HÄR MED TEKNIKEN...

Visst var det väl tänkt så att tekniken skulle vara till vår hjälp? Funderar över det när jag känner mig som en slav under uppkopplingar, överföringar och betydelsen av att vara "sladdlös".

Igår var det så äntligen dags för mig att sälla mig till gruppen riksdagsledamöter som fått uppdatera sig med en ny bärbar dator. Jag gillar teknik, och gärna ny teknik, men den "gamla" datorn hade blivit en kär och trogen vän som följt mig på otaliga resor och åkt med i alla typer av väskor. Via den har jag kommunicerat med vänner, formulerat olika politiska ståndpunkter samt kunnat presentera ideer och program via powerpoint.

Nu skulle den alltså lämnas bort. Och jag funderade skamset över om detta skulle innebära slutet för min vän. Var inte livstiden längre än så? Skulle den nu hamna på ett skrotupplag med uttjänta strykjärn och avbrända glödlampor? Var jag egentligen bara hård, cynisk och egoistisk?

När jag tidigt måndag morgon satte mig på tåget till Stockholm med trotjänaren i väskan så kände jag mig som djurägaren på väg till veterinären för att avliva densamma. Min längtan efter "det senaste" hade alltså fört mig till en punkt när jag inte ens drog mig för detta. Skammens rodnad fanns på mina kinder och jag undrade om övriga resenärer kunde avläsa något i mitt ansikte?

För att inte verka berörd tog jag förstrött fram datorn och började städa bland gamla mail. Det fanns en hel del av den varan kunde jag konstatera...

Efter att ha lämnat datorn på riksdagens IT-avdelning klarade jag av ett antal möten i både Stockholm och Västerås innan jag på kvällen for tillbaka till Stockholm för att hämta mitt nya kraftpaket. Den var så ren och fin, klassiskt svart utan några flottfläckar från nattmackor eller ringar efter "vakenhållande" kaffemuggar. Nu var den "min" och jag såg fram mot en spännande tid tillsammans.

Datorn brände i väskan när jag klarade av ett telefonmöte på kontoret innan jag tog ett sent tåg hem till Västerås. Det var då verkligheten kom ifatt mig...

Där på tåget skulle jag så för första gången arbeta med den nya datorn. Den gick igång så fint och alla bokstäver och bilder på skärmen såg mycket fräschare och bättre ut. Ända tills jag skulle koppla upp mig. Då tog det stopp med det vackra. Den fina datorn förvandlades till en stor dryg degklump - som definitivt inte var på min sida.

Då insåg jag fakta. Min dator var kapad. Av Norge! Via Telenor hade de nu tagit sig in i datorn också. Precis som att det inte var nog med att riksdagen upphandlat det norskägda företaget som mobiloperatör vilket fått till följd att det inte längre går att kommunicera på alla platser i Sverige. För egen del kan jag inte använda telefonen på större delen av sträckan mellan Västerås och Stockholm.

Nu gällde alltså detsamma med min dator. Där satt jag på tåget och kände att det inte bara var tåget som rörde sig utan även tiden - men datorn stod stilla! Inte blev det bättre när jag fick fast mark under fötterna och rusat hem till bostaden för att försöka hinna ifatt dagens förlorade arbetsinsats. Fram till kl. 00.30 kämpade jag på. Men ingenting hände. Eller rättare sagt det som hände skedde så sakta att det med största kanpphet ledde framåt.

Nu har jag ägnat förmiddagen åt att försöka få ordning på allt detta. Med stort stöd av de fantastiska medarbetarna på IT-avdelningen som med stort tålamod sökte alternativ.

Jag har i alla fall min egen teori om allt detta. Det är norrmännens forna lillebrorskomplex som tas ut på oss arma svenskar som allt eftersom hamnar i deras klor. Jag älskar vårt brödrafolk. Jag har ägnat 11 år åt arbete i Nordiska rådet och har till och med exporterat min älskade systerson dit, men...

Jag travesterar Caroline af Ugglas och säger. Snälla, snälla, snälla... släpp min dator fri!