Framtidens kulturpolitik - vad vill kulturutredningen?

(Inlägg vid seminarium i ABF-huset, Stockholm den 16 februari - vilket också sändes digitalt till ytterligare 13 platser i Sverige)

Hej allihop här i Stockholm, Göteborg, Boden, Köping och alla andra platser!

Tänk vad man kan göra med digitalisering. Det vill vi socialdemokrater se mera av. För att kunna sprida film, sportevenemang och möjliggöra digitala konferenser i hela landet har vi föreslagit ett treårigt program på sammanlagt 45 miljoner kronor för digitalisering av biograferna i Sverige. Det har tyvärr den blå alliansregeringen sagt nej till.

Regeringen sa också nej till en parlamentarisk kulturutredning. Det var både dumt och tråkigt. Dumt därför att man missade möjligheten till en bred överenskommelse, och tråkigt därför att det betyder att man från början vill politisera kulturen. Nu är utredningen lagd och frågan måste ställas om kulturministern vill lägga en kulturproposition som gillas av flertalet väljare eller om hon bara vill vinna en votering.

Naturligtvis kan man göra en översyn av mål, men i det här fallet har det mynnat ut i något som är ganska tamt och intetsägande. Det fanns en väldig kraft och styrka i målet för kulturen som en ”fri och obunden kraft”, och att dessutom ”motverka kommersialismens negativa verkningar” gav eftertryck åt arbetet för hög kvalitet inom kulturlivet.

När nu detta föreslås försvinna samtidigt som kulturen påläggs uppgiften att dra in sina egna sponsorer tappar vi en viktig kulturpolitisk ambition, den att kulturen ska vara något mer än bara det som kan säljas ”med mördande reklam”.

Vi socialdemokrater har inget emot att kulturen får kommersiella framgångar, att författare skriver bestsellers, att Stadsteatern spelar för fulla hus eller att konstverk säljs för höga belopp på auktioner. Vi är emot de negativa verkningarna av kommersialismen, där kulturen tvingas vara kommersiell och det icke-kommersiella inte kan verka i brist på sponsorer.

Mycket av utredningen handlar om att kulturen ska tjäna olika syften som ökad hälsa eller tillväxt i näringslivet. Men kulturens har också ett egenvärde. Vi bör se på kulturen som på grundforskning, ett sökande där allt inte omedelbart kan omsättas i kronor och ören. Kulturen och konsten måste få vara utmanande, opraktisk, obegriplig eller alldeles underbar.

När det gäller frågan om hur kulturens myndigheter ska organiseras har man föreslagit att allt ska sammanföras i tre eller fyra verk och nu ska ett antal nya utredningar fundera över hur detta ska gå till. Skynda varsamt.

Låt mig göra alldeles klart att vi socialdemokrater inte har någon negativ inställning till omorganisation i sig. Däremot anser vi att organisationen är till för att stödja verksamheten – inte tvärtom. Verksamheten riskerar drabbas i denna omflyttningskarusell.

Utredningen säger att omställningskostnaderna ska ske inom befintliga ramar. Det känns som om man inte har kontakt med kulturlivets verklighet. Ett anorektiskt kulturliv ska utsättas för en svältkur till, det klarar man inte. Den viktigaste frågan för kulturen är just den som kulturministern och utredningen passat i, nämligen: Hur ska kulturens resurser öka? Och då räcker inte pengarna från Författarfonden eller Rikskonserter.

Vad kommer för övrigt att ske med det nationella ansvaret för musiken? Konsekvenserna av en nedläggning av Rikskonserter är otydliga. Nedläggningen av skivbolaget Caprice berörs bara med en mening i utredningen. Oavsett vad man tycker i sak, får inte utredande gå så lättvindigt till.

Så några ord om den så kallade portföljmodellen. Det är bra med samråd, inflytande och långsiktighet. Utredningen har tittat på en framgångsrik och stark region; Västra Götaland och föreslår att så ska det se ut i hela landet. Men Sverige består av mer än regioner. På de flesta håll finns bara län. Det finns ett Norrbotten, ett Dalarna, ett Småland. Vi anser att den statliga kulturpolitiken måste vara så utformad att den stärker hela landet och dessutom stärker extra där resurserna är svaga.

Det finns problembeskrivningar i utredningen om de kulturellt yrkesverksamma som vi kan skriva under på. Men vi håller inte med om lösningarna. Entreprenörskap, sponsring och mera kommersialism ska lösa problematiken, men många kulturellt yrkesverksamma är redan idag egna företagare, frivilligt eller ofrivilligt. Men detta ger varken högre löner, bättre pension eller större trygghet. Det är vad man efterfrågar.

Vår kulturpolitik tar sin utgångspunkt i övertygelsen att konsten har ett eget värde. Konsten och kulturen är starka krafter som kan, om de stöds av en klok politik, bidra till att skapa ett samhälle som vi alla vill leva i. Vi har en kulturpolitisk ambition. Vi vill lyfta fram kulturfrågorna i politiken, stärka resurserna och stärka dem som där är yrkesverksamma.
För att göra Sverige till ett ledande kulturland behöver vi:

• Ökade resurser
• statligt ansvar för att ingen del av landet ställs utan kultur
• bättre villkor för kulturarbetarna och en självklar rätt till sina skapade verk
• kulturskola för de barn som önskar, kultur i skolan, men också estetiska ämnen i skolan
• utvecklad folkbildning, och folkrörelser som kan nå nya grupper med eget skapande och amatörkultur
• ett kulturbegrepp som tar samtliga medborgares erfarenheter och förhoppningar på allvar
• en politik som motverkar kommersialiseringen av det offentliga rummet och koncentration av medieägandet
• digitalisering av biograferna och ett moderniserat filmstöd som stärker svensk film
• en satsning på svensk musik där nya genrer stimuleras
• ett lyft för danskonsten
• att scenkonsten får vara mer än ett hus, utan en konstart med både fast anställda, frilansare och fria grupper
• en nationell bibliotekspolitik och stimulans av att både läsa och skriva litteratur
• ett Sverige med mera svensk konst
• ett vårdat kulturarv och museer med fri entré